söndagen den 5:e januari 2014

Digitala verktyg i en ifrågasatt skola

I personalrummet
"Varför ska eleverna egentligen lära sig multiplikationstabellen?" Frågan formulerades av en kollega och var en del av en lång utläggning om hur mycket onödigt eleverna tvingas lära sig. Som nyutexaminerad stod jag mig slätt mot den äldre och mer erfarna läraren i diskussionen som följde. Argumentet att han själv klarat sig utmärkt i livet utan att någonsin avkrävas produkten av två tal utantill var ett bevis på hur mycket vi slösade med den dyrbara tiden i skolan. För att inte tala om datorernas intåg, som en gång för alla skulle förändra vad man egentligen behöver kunna, och dit hörde inte multiplikationstabellen.

Även om det nu går att motivera vikten av att faktiskt lära sig just multiplikationstabellen kan man med lätthet ifrågasätta mycket av det vi lär ut idag, speciellt med tanke på alla digitala verktyg som finns tillgängliga. Ta till exempel algebra; även om det är ett oerhört kraftfullt verktyg så är gymnasiet sista gången som många "räknar med x och y" och således klarar sig alldeles utmärkt utan. Dessutom kan du skriva in vilken ekvation som helst på exempelvis WolframAlpha och direkt, utan att du behöver veta hur det går till, få svaret. Så om du är sexton år och får höra att föräldrarna inte behövt lösa ens den enklaste ekvationen sedan de slutade gymnasiet, samtidigt som du kan googla dig fram till allt, vill du vara säker på att din lärare vet vad hen gör och också varför.

WolframAlpha har svaret

Skolans roll i samhället
Att de digitala verktygen har blivit argument för att vi inte behöver kunna samma saker som förr har gjort det viktigt att förstå vilken roll skolan egentligen har i samhället. Då, och först då, kan vi svara på frågorna "varför ska jag lära mig det här?", oavsett vad det handlar om, och hur de digitala verktygen kan hjälpa oss att nå dit. I den alldeles utmärkta UR-serien Lärandets idéhistoria sammanfattar idéhistorikern Sven-Eric Liedman skolans roll med att den ska leda till ett yrke för den enskilda eleven, fostra demokratiska medborgare och inte minst leda till bildning.

Yrke
När det gäller yrkesutbildningar är det uppenbart att mycket av det eleverna lär sig i skolan har en direkt koppling till det framtida yrket och digitala verktyg kan då vara ett självklart medel för att utveckla skickligheten. En dansare som analyserar sitt rörelseschema i en filmad sekvens kan få syn på detaljer som annars skulle vara svåra att korrigera.


För elever på samhälls- och naturprogrammet är det svårare att direkt peka på vilket yrke den teoretiska utbildningen ska leda till, möjligheterna är flera, vilket gör det näst intill omöjligt att utifrån yrkesperspektivet motivera allt kunskapsinnehåll. Ibland har jag försökt knyta argument om varför man till exempel lär sig Newtons lagar i fysik till yrken där de faktiskt används, men när en elev fått klart för sig att lagarna är verktyg för vissa ingenjörer så faller det platt om hen har tänkt sig att bli veterinärer eller ekonom. Istället kan den specifika yrkeskopplingen, trots den motsatta tanken, bli ett argument till varför det är onödigt att förstå Newtons tankar och då hjälper det inte att man med olika program kan illustrera och simulera de fysikaliska sambanden - "jag ska ändå inte bli ingenjör". Sanningen är att få elever i mina fysikkurser kommer ha en praktisk nytta av Newtons lagar i sina yrkesliv, så om skolans roll endast vore att utbilda eleverna till det som de ska jobba med i framtiden är det alldeles uppenbart att mycket av det de lär sig i skolan är onödigt. Men skolan har också ett demokratiuppdrag.

Demokrati
Efter andra världskrigets slut var alla överens om att något liknande det som skedde i Tyskland aldrig mer skulle få hända. För att vaccinera unga mot fascism och nazism beslöt man därför att skolan skulle få ett demokratiuppdrag som innebar att eleverna både tillägnade sig kunskap om och kompetens att delta i och bidra till ett demokratiskt samhälle. I detta perspektiv blev skolklassen viktig såtillvida att det var här som unga med olika bakgrund skulle mötas, lära sig lyssna till och förstå andra samt utveckla självständigt och kritiskt tänkande.


Detta får också konsekvenser för hur undervisningen ska utformas. Det räcker inte med förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värden under lektionerna i samhällskunskap, anordna speciella temadagar eller ha klassråd varje vecka - uppdraget innefattar och ska genomsyra undervisningen i samtliga ämnen. Då uppfyller varken enskilt arbete där elever tittar på videogenomgångar och sedan jobbar självständigt med olika quiz och uppgifter i egen takt, eller traditionell katederundervisning där läraren är en centralfigur och äger större delen av lektionens talutrymme, kraven på demokratiska arbetsformer. Om eleverna ska utveckla förmågan att aktivt delta och bidra till samhällslivet bör lektionerna utformas så att de får möjlighet att lyssna, argumentera och förklara hur de tänker - i kombination med kunskapsutvecklingen i de olika ämnena. Detta leder in på på bildning, ett begrepp som förekommer alltför sällan i debatten om skolan.

Bildning
Även om samhällen alltid har förändrats så är frågan om utvecklingen någonsin gått lika fort som nu. Många av de yrken som finns idag kommer inte finnas kvar när barnen som började skolan i höst går ut från gymnasiet, samtidigt som många nya yrken då tillkommit. Det innebär att vi i skolan ska utbilda eleverna till yrken som ännu inte existerar och kanske är det ur denna insikt som tvekan huruvida det kommer att vara nödvändigt att kunna multiplikationstabellen uppstår. Det är en tvekan som speglar en rastlös oro inför det vi inte vet något om, för det är omöjligt att säga hur samhället och omvärlden kommer att utvecklas, vilka yrken som eleverna kan tänkas utöva och därmed vilka kunskaper och färdigheter de behöver. Som en lösning på detta problem brukar man säga att den viktigaste färdigheten som eleverna måste få med sig från skolan är färdigheten att kunna lära sig. Det är då begreppet bildning blir intressant, igen kanske man ska säga.

Berlins Universitet

Den moderna bildningstanken uppstod i Tyskland i början av 1800-talet med Berlins Universitet som geografisk medelpunkt. Begreppet bildning myntades av Wilhelm von Humboldt och skulle med dagens språkbruk närmast beskrivas som att förverkliga sin själv. Men om vi idag kopplar samman självförverkligande med andningsövningar, mentala coacher och att finna inre lugn, så skulle 1800-talets nyhumanister snarare luta sig mot följande formulering ur läroplanen för gymnasieskolan för att beskriva självförverkligande (bildning):
"Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet." 
Ur Läroplan för gymnasieskola 2011
Att "finna sin unika egenart" har i detta sammanhang ingenting med "inre lugn" att göra, utan handlar om att genom studier och reflektion lära sig att tänka fritt och kritisk - helt enkelt utveckla sin personlighet, vidga horisonten och bli lite klokare. Men även om det är en individuell process förankrad i traditionellt tankegods, som till exempel Newtons lagar, är inte målet att bli en kopia av sina lärare, utan ett original som utifrån sin egen unika position kan bidra till den gemensamma samhällsutvecklingen. Tanken med bildning är alltså precis det som anses vara en nyckelkompetens i framtiden - färdigheten att kunna lära sig - således mer aktuellt än någonsin.

Digitala verktyg som färdmedel på en bildningsresa
När jag idag får frågan om varför man lär sig multiplikationstabellen och algebra brukar jag svara att det beror på hur vi väljer att se på skolan. Ett nyttoinriktat perspektiv på kunskaperna ger dock en alltför endimensionell och tunn bild av skolan. Det handlar om så mycket mer än att förbereda eleverna för yrkeslivet och göra dem anställningsbara, något som heller inte förändras av de digitala verktygens möjligheter. Däremot har jag börjat tänka att dessa verktyg i sin tur kan bli medel för att nå även demokratiuppdraget. En med mobiltelefon filmad genomgång, publicerad på Internet och som alla tar del av i förväg innebär att läraren kan ta ett steg tillbaka på lektionerna. Istället kan eleverna få utrymme att prata med varandra om filmens innehåll, förklara hur man tänker och utveckla förmågan att lyssna - samtidigt som kunskaperna kommer på köpet! Bildningen är resan dit och på den är vi lärare endast reseledare.

onsdagen den 6:e november 2013

Formulär och formativ bedömning

Den vanligaste frågan som jag får om Flipped Classroom är vad som händer om eleverna inte tittar på filmerna i förväg. Svaret är förstås att då går det inte så bra. För även om jag inleder lektionerna med en kort genomgång av de mest centrala delarna, blir det svårt för elever som inte har fått den teoretiska grunden genom filmen.

Instuderingsfrågor i förväg
För att säkerställa att alla elever verkligen tittar i förväg har jag börjat koppla uppgifter till filmens innehåll, som ska besvaras innan lektionen. När eleverna till exempel hade sett filmen om tal i potensform:



skulle de svara på tre frågor som alla handlade om innehållet i denna film:


Frågorna publicerar jag med hjälp av formulär i Google Drive och när eleverna hade fyllt i det fick jag automatiskt en sammanställning som visade vad varje elev svarat (namnen dolda):


Om en cell är grön har eleven svarat rätt och och är cellen vit är svaret fel. På så sätt kan jag både se att eleverna har tittat och om de har förstått innehållet.

Kommer det betygsättas?
När jag visade eleverna hur deras svar rättades automatiskt undrade de om det också skulle räknas i den slutgiltiga betygsättningen. Jag brukar svara att allt de visar kan användas till deras fördel, men att det omvända inte gäller. Samtidigt kan jag inte vara säker på vem det är som har svarat. Det kan ju vara så att en elev ringer en annan och frågar vilka alternativ som är rätt och fyller i dessa utan att sätta sig in i vare sig filmen eller frågorna. Men här någonstans måste nog det personliga ansvaret lyftas fram.

Aktiva tittare och lektionsstarten
Min tanke när jag började med dessa frågor var att påverka hur eleverna tittade på filmerna. Det är en stor skillnad mellan att bara titta passivt på en genomgång jämfört med om man är aktiv och tvingas reflektera över innehållet. Frågorna gör att eleverna går från att vara passiva mottagare till aktiva tittare, men jag får också information om hur jag ska lägga upp lektionen som följer. Sammanställningen över elevernas svar visar inte bara om eleverna har tittat utan också hur de uppfattat innehållet. Om det mesta är grönt som i sammanställningen ovan talar det om för mig att den korta genomgången som jag alltid inleder lektionerna med kan vara mycket översiktlig. Om sammanställningen däremot ser ut som den nedan måste jag börja lektionen på ett helt annat sätt:


I det här fallet hade eleverna sett en genomgång om algebraiska uttryck (t.ex x+3) och i sammanställningen kunde jag se att de flesta inte hade greppat hur man behandlar uttryck med minustecken framför parenteser (fråga 3), därför började jag lektionen med att prata mer grundligt om just detta. Däremot kunde jag se att nästan alla behärskade innehållet i fråga 2 och därför behandlade jag just detta mer översiktligt.

Formativ bedömning
I genomsnitt har 28 av 32 elever besvarat dessa frågor i förväg och den som inte har svarat får alltid frågan om vad som hänt. Men utöver att jag kan se om eleverna tittar, skvallrar sammanställningarna om hur lektionerna som följer bör planeras. Frågorna gör att eleverna tvingas reflektera samtidigt som jag får information om hur vi ska fortsätta. På detta sätt möjliggör dessa formulär formativ bedömning, vilket enligt Dylan Wiliam innebär att få bästa möjliga bevis för vad eleverna lärt sig och att sedan använda denna information för att avgöra vad som är nästa steg (Att följa lärande, s.65).

lördagen den 2:e november 2013

Bok om Flipped Classroom

Hösten 2011 hörde jag för första gången talas om The Flipped Classroom. Det surrades på Twitter om det nya sättet att undervisa och en film på Youtube med Aaron Sams gjorde att jag bestämde mig för att prova att spela in mina genomgångar och låta eleverna se dem i förväg. Eftersom jag inte kom längre med den undervisning som jag bedrev hade jag inget att förlora.


Det är svårt att ta in att jag mindre än två år senare har fått möjligheten att ge ut en bok om Flipped Classroom. Resan har varit så otroligt kort, och jag befinner mig fortfarande mitt i den, att jag helt enkelt har svårt att greppa att den bok som stod uppställd i Natur och Kulturs monter på Skolforum i Stockholm är skriven av mig.

Foto: Micke Kring

Än mer overkligt, men förstås fantastiskt, är att få höra av andra lärare att jag är en inspirationskälla och att mina föreläsningar och blogginlägg gjort att även de ändrat sin undervisning. Min förhoppning är att ännu fler ska hitta inspiration i min bok, våga testa och hitta sitt sätt att "flippa" klassrummet. Det är spännande tider för oss lärare och det är sweet att få vara en del av den accelererande utveckling som just nu sker inom den svenska skolan.


söndagen den 29:e september 2013

Bok och Bokmässan

Den senaste tiden har jag inte hunnit skriva så mycket här på bloggen. Istället har jag lagt all överbliven tid till att samla mina tankar och erfarenheter av Flipped Classroom och Peer Instruction i en bok som ges ut av Natur & Kultur någon gång i slutet av oktober. Med anledning av detta deltog jag i seminariet Digital revolution i klassrummet på bokmässan i Göteborg tillsammans med Patricia Diaz och Hans Renman. Hela samtalet filmades av UR Samtiden och kom att handla om vår syn på skolan i framtiden.

onsdagen den 5:e juni 2013

1,5 år med videoföreläsningar.

Nu i juni går två naturvetarklasser där jag praktiserat Flipped Classroom ut från gymnasiet. Sedan vårterminens start 2012, fram till nu, har eleverna tittat på mina filmade föreläsningar i fysik innan de kommit till lektionerna. När den aktuella kursen nu avslutas passade jag på att intervjua eleverna för att få reda på deras syn på modellen i ljuset av 1,5 års erfarenhet av detta förfarande. Deras svar har gjort att jag måste ta ett steg tillbaka.

Fokus på lektionerna
Idén med Flipped Classroom är att lyfta ut den del där eleverna tar del av min information ur klassrummet, och sedan ge dem utrymme att bearbeta denna information på lektionerna. Filmerna har då inte varit det centrala utan jag har sett det som att det viktigaste är vad som sedan sker på lektionerna. Det har inneburit att jag inte funderat så mycket på hur eleverna agerar när de tittar på mina filmer. Istället har jag fokuserat på hur jag dels ska motivera dem att överhuvudtaget titta och dels på hur jag sedan ska följa upp videoföreläsningarna på lektionen. Många av eleverna poängterade också hur viktigt det var att titta på filmerna och att sedan vara aktiv på lektionen. Men de lyfte också fram att deras tittande av nödvändighet förändrats över tid.

Aktivt tittande
Flera elever beskrev hur de gått från att vara passiva mottagare av informationen i filmerna till att över tid bli mer och mer aktiva under videogenomgångarna. En elev berättade att hon i början bara tittade passivt men att det var svårt att behålla fokus trots att genomgången endast varade i 10 minuter. Dessutom upplevde hon att det helt enkelt inte räckte med att bara titta passivt för att verkligen vara förberedd inför lektionen, trots att hon förstått allt i filmen. Detta gjorde att hon började agera precis som om hon satt på en föreläsning i klassrummet - samtidigt som filmen rullade förde hon egna anteckningar. Dessutom började hon titta på bokens instuderingsfrågor för att se om hon verkligen förstått min genomgång. Så inte nog med att hon tittade i förväg, hon började dessutom bearbeta innehållet innan hon kom till lektionen. Även om det inte formulerades så precist var det flera elever som beskrev samma typ av resa från ett passivt till ett aktivt tittande. I mångt och mycket liknar detta vad som brukar känneteckna framgångsrik studieteknik vid vanliga föreläsningar - t.ex föra egna anteckningar.

Studieteknik anpassad för videoföreläsningar?
Sett i backspegeln borde jag förstås redan från början insett att ett passivt tittande på filmerna inte är tillräckligt. Fast å andra sidan är jag inte säker på att en inledande kurs i studieteknik, anpassad för videogenomgångar, vare sig är en nödvändig eller säker väg till framgång. Istället tänker jag att tekniken kan användas för att "tvinga" eleverna till ett aktivt tittande. De elever som lyckats riktigt väl i sina studier har kombinerat min genomgång med att besvara passande frågor (som de hittat i läroboken) och på så sätt både bearbetat och fått en bekräftelse på att de verkligen förstått innehållet. I ljuset av detta blir då den intressanta frågan hur man får alla elever att börja jobba på detta sätt.

Ett steg tillbaka
När jag började med videoföreläsningar funderade jag mycket på hur jag både skulle få reda på om eleverna verkligen tittade i förväg och om de förstod innehållet. Det gjorde att jag till filmerna kopplade frågor som eleverna skulle besvara innan lektionen (se bilden). Frågorna skapade jag i ett formulär där eleverna besvarade dem online, vilket gjorde att jag direkt kunde få en översikt över deras svar. Men eleverna gillade inte detta och menade att jag då ryckte undan det ansvar som jag faktiskt gett dem i och med att de själva kunde bestämma hur de skulle förhålla sig till filmerna. En elev sa dessutom att det ju var på lektionen som de skulle bearbeta och lära sig innehållet. Det gjorde att jag slutade med frågorna och istället fokuserade på att planera så bra lektioner som möjligt. Men med tanke på det som eleverna nu berättade för mig om aktivt tittande så undrar jag om det ändå inte är klokt att ställa ett antal frågor till varje film och på det sättet styra in alla elever på god studieteknik redan från början. Samtidigt innebär det att många elever måste ägna mer tid i förväg. Å andra sidan är det något som många elever önskat att de gjorde när jag frågade dem om de senaste 1,5 åren. Så, till hösten kommer jag att ta ett steg tillbaka och med teknikens hjälp jobba för att alla elever ska lära sig ett mer aktivt förhållningssätt till mina videföreläsningar. Men jag hävdar fortfarande att det viktigast är vad som sedan sker på lektionerna. Det är för detta analoga möte vi lägger en grund.

måndagen den 29:e april 2013

Varför Flipped Classroom?

















Eleverna arbetade på kvällen
I 10 år kom mina elever till skolan och såg mig arbeta. Ofta började jag lektionerna med ett spännande experiment. Ett experiment som skulle fånga intresset. Men det var också en inledning till den teori som jag tänkte presentera. Eftersom jag ville att alla skulle hänga med och förstå kunde min genomgång sedan ta hela lektionen.

I 10 år innan det hade jag själv sett mina lärare arbeta - på samma sätt - och de var riktigt bra på det. Förmodligen är det därför jag själv blev lärare. Även om det kunde ta hela lektionen hade de förmågan att fånga vårt intresse och förklara så att vi förstod. Men tiden i skolan var lärarens arbetstid. Vår började på kvällen. Det var då vi skulle bearbeta och lära oss allt det som läraren hade förklarat. Men då var det inte längre vi. Då var det jag. Då var jag ensam. Så här var det för mig och så här var det för många av mina elever. De som inte kunde få hjälp av en förälder eller betald läxhjälp satt där själva. 

På senare tid har jag börjat inse hur stor del av lärandeprocessen som eleverna faktiskt fick sköta själva, efter lektionerna. Det är som att visa ett barn hur man cyklar och sedan gå in och ta en kaffe när hon ska prova själv. Det blir många skrubbsår av det.

Springa bredvid
Idag spelar jag istället in mina genomgångar och låter eleverna ta del av dem i förväg. De måste alltså fortfarande arbeta hemma. Med nu är det den lättare delen - att få instruktioner - som de gör själva. Det svåra - att bearbeta och assimilera kunskaperna - gör de klassrummet. Poängen är att vi gör det tillsammans. Då finns både jag och klasskompisarna till hands.

Idén med Flipped Classroom är att flytta ut lärarens information ur klassrummet, den del där jag visar hur man cyklar, och istället låta lektionerna bli tid då eleverna faktiskt lär sig det jag visat dem. Det innebär att jag som lärare får en ny roll i klassrummet. Istället för att briljera och cykla på bakhjulet springer jag bredvid och håller i pakethållaren. Men, och här ligger den verkliga styrkan i modellen, eleverna får samma roll för varandra. 

söndagen den 10:e mars 2013

Filmad prestationsångest

Varje gång jag ska spela in en film till mina elever kommer prestationsångesten smygande. Efter närmare 250 filmer med genomgångar i matematik och fysik vet jag att något kommer att gå snett. Antingen kommer jag att säga något som inte stämmer, kanske säger jag elektron när jag menar proton, eller så skriver jag en tvåa när det ska vara en trea. Jag vet också att jag inte kommer att märka det själv. Men det är det alltid någon annan som gör.

Kan du hitta felet?


1000 visningar per dygn
När jag började lägga ut mina genomgångar på Youtube var det bara mina elever som såg klippen. Min tanke var att de skulle titta på filmerna i förväg, komma förberedda till skolan och sedan använda hela lektionstiden till att aktivt bearbeta innehållet i mina filmer. Men ganska snart insåg jag att fler än mina egna elever såg klippen. En elev berättade att hon tipsat sina kompisar i andra skolor om mina filmer och att hon ibland även visade sin pappa. En annan gång gick jag genom skolans korridor och såg en grupp elever från en annan klass som satt och tittade på en iPad där mina händer rörde sig över ett vitt papper. På ett personalmöte berättade en kollega att en av hans elever hade tittat på en av mina genomgångar på mobiltelefonen, på lektionen, direkt efter hans egen. Idag visas mina filmer nästan 1000 gånger per dygn; naturligtvis alldeles fantastiskt men också en aldrig sinande källa till prestationsångest.

Tryck på REC
Nästan varje dag får jag mejl från elever som skriver och berättar hur de har blivit hjälpta av att titta på mina filmer. Jag sparar dem alla, både i hjärtat och utskrivna i en pärm. Men ibland är det någon som bara vill göra mig uppmärksam på mina brister som pedagog; att jag både skriver och säger fel. Det är just dem jag börjar tänka på när jag ska spela in. Jag har upptäckt att det är väldigt svårt att göra allt rätt i en inspelad föreläsning, om så bara 10 minuter lång. Det smyger sig alltid in fel i det jag säger. Men jag har också kommit fram till att det förmodligen var ännu värre när jag höll samma föreläsning på lektionstid, då den dessutom tog 40 minuter. Nu måste jag dock förhålla mig till att felen dokumenteras och visas minst 1000 gånger om. Så när prestationsångesten kommer smygande säger jag till mig själv att det bara finns ett sätt att hantera den om det ska bli några filmer gjorda - tryck på REC!